Materialist javisst!

Det har hänt saker i oss båda under denna prövningarnas tid, men det framgår ju ganska väl här i bloggen. Ibland känns det som att vi har landat i ett nytt synsätt, men det tror jag inte att vi har. Det tror jag aldrig att vi gör. Under hela livet fortsätter man utvecklas och omformas, och tricket är nog att tillåta det. Surfa på vågen liksom.
 
Vi vill ha saker nu som vi fnös åt för ett år sedan. Jag kan tänka att, ack ja, vad visste vi väl då?
Men det är ju det som är själva grejen. Vi visste ju ingenting! Det var ju därför vi gjorde det här, för att ta reda på saker och ting. I den vision vi hade då så skulle vi så småningom kommit till någon djup insikt om att samhället är en illusion, att bekvämlighet är en ovana som man mår bättre utan, och att det finns en djup, själslig lycka i fattigdom, knappa resurser och vändande på varenda krona. Vi skulle gå omkring här som två förrymda tibetanska munkar, säga upp oss från jobben och meditera bland odlingarna och hönsen.
Alltså ja, nu drar jag saker och ting lite till sin spets här, men vi hade helt klart en önskan om att den personliga utvecklingen skulle gått åt det hållet istället. Vi hade nog till och med, innerst inne i våra djupaste, hemliga vrår, en personlig värdering om att det var bättre att leva så. Att man liksom var en bättre människa än alla andra. En mer värd människa.
Utåt sett var vi öppna för att utvecklas åt båda hållen, men så utvecklades vi plötsligt åt det håll vi inte tänkt oss.
 
Det som är viktigt just nu är att bara fortsätta åka med. Att inte ta över rodret och försöka styra. Att inte tänka att nu när vi ändå är inne på det här spåret är det lika bra att löpa hela linan ut och köra till fullo på det materialistiska konceptet. Kanske till och med en bostadsrätt i city? Ett radhus inne i stan? Varsin I-pad och telefoner av senaste modell. Skyhöga lån och fabriksnya bilar.
 
Vi är ju fortfarande vi. Vi har ju inte blivit nya personer. Om vi sätter oss ner och känner efter så vill vi ju fortfarande leva en fridfull tillvaro på landet exempelvis. Bara för att vi numera vill ha en TV betyder inte det att vi måste köpa allt. Vi vill ju inte bo i stan, vi vill bo på landet. Vi vill kanske inte bo i en sommarstuga med hundra år gammal standard, men vi vill bo i ett gammalt, själfullt hus. Vi kanske sneglar på ett lite modernare huskoncept, med stort, öppet kök, tak upp till nock och så vidare. Men vi vill fortfarande ha det mysigt och inbott, med loppisfynd och Morris-tapeter. Kanske köper vi ett soffbord på IKEA, men det betyder inte att vi måste slänga ut alla gamla möbler vi har. Vi vill ha pengar så att det räcker, men båda kanske inte måste jobba heltid. Jag erkänner glädjen i att ta en shoppingrunda ibland, men behöver inte handla mig fördärvad för det. Vi vill inte lägga ner tiden det innebär att vara självförsörjande, men fortfarande drömmer vi om att odla, och förvandla åkerlappen till en stor örtagård.
 
Allting handlar om att ta ett steg tillbaka och låta resan sköta sig själv. Att fortsätta reflektera, och hela tiden fortsätta lära sig.
 
Jag då.
Fortfarande samma person nu, men lite längre fram på livets väg.

Jobb, fritid och relationen

Hej på er! Måndag igen! Skönt att tiden tickar på, i alla fall den här tiden på året.
Vi har jobbat och slitit mest hela helgen igen. Denna gång var det väggskrapning som stod på schemat, vilket jag ju även sysselsätter mig med i veckorna. Alex skrapade dörr och jag skrapade panel.
 
 
 
Vad gör vi när vi inte jobbar, kan man fråga sig. Vad gör vi en lugn helg?
Vad gör vi på fritiden?
Hmmm, fritid. Det är det där man har när man inte har tre hus att renovera, varav ett akut. Det är lite så det är faktiskt. Om vi tar det lugnt så är det ofta kväll och vi är trötta och slitna båda två. Vår lediga tid går just nu mycket åt till renovering. I helgas var vårt break en fika hos mina föräldrar. Vi åkte till dem för att vi skulle hämta en till värmepistol, alltså arbetsrelaterat, men blev som tur var kvar en stund extra.
Men vi försöker. Försöker ta oss tid till lite andra nöjen också. Alex håller på mycket med musik, och har just nu fått låna hem några instrument av min pappa att lägga till vår egna instrumenthög. Jag rider ju, och det är skönt att få komma iväg och göra ibland. Vanligtvis rider jag en mysig haflingervalack i ett stall ett par kilometer här ifrån. Det blir mest lugna skogsturer. Ungefär en gång i månaden åker jag dock in till stadens ridskola för lite hopplektion. Nästa gång är faktiskt redan ikväll.
 
Man kan också fråga sig vad det gör med förhållandet att leva såhär. Mycket jobb, lite tid att åka iväg och ha dejt tillsammans och ett liv i ett halvfärdigt renoveringsobjekt med levnadsstandard från farfars tid och som dessutom på grund av renoveringen är rätt omysigt ibland.
Jag tänker mig att det är väldigt individuellt, och att det beror på vad man har för grundläggande dynamik i förhållandet. Men jag och Alex är två ganska snälla och förlåtande personer som dessutom ju har vårt hem och dess framväxt som gemensam passion. För oss funkar det bra. Vi stöttar och peppar varandra när det behövs, och uppstår det någon splittring mellan oss så tar vi tag i det och reder ut det innan det blivit en stor grej. Vi har varit oense och sura på varandra, men vi har faktiskt aldrig bråkat. Det är en tuff grej att gå igenom tillsammans, det ska inte stickas under stol med, men trots allt så finns det ju många tuffa perioder i framtiden som vi ska möta. Det är ju så livet är, lite upp och ner. Ibland glider det bara på, ibland är det lite mer kämpigt.
Jag tror också att det har enormt stor betydelse att vi är så medvetna om att det här är tillfälligt. Det är något vi jobbar oss igenom nu, för att vi ska kunna ha de där lediga helgerna i framtiden. Förhoppningsvis redan någon gång i höst. Om ett år hoppas jag att vi är klara med fas 2, projekt insidan, operation allt. Efter det kommer vi knappast vara sysslolösa, men det kommer bli skillnad, det kommer det.

Förnyelse

Vissa människor finner stor trygghet i att allting alltid är som det alltid varit. Den där vasen har sin speciella plats där den stått de senaste tjugo åren, och soffkuddarna verkar fastlimmade i soffan. Dagarna ska gärna traska på med samma bakgrund och om något förändras så är även det på rutin och enligt tradition, typ som vid jul, då pyntet nästan kan plockas upp i sömnen, för det har redan sitt bestämda mönster sedan många år.
Jag kan förstå det. Jag kan verkligen förstå känslan, och var tryggheten kommer ifrån. Jag har människor i mitt liv som fungerar så.
 
Jag däremot, är precis tvärt om. Jag behöver ständig förnyelse. Jag älskar nystarter. Att liksom städa ut det gamla, strukturera upp det nya och börja ett nytt liv. Ett nytt liv i mikroskopisk skala, men ändå. Det behöver inte vara så dramatiskt som det låter. En rejäl storstädning har lite den effekten. Men jag behöver också ständigt förändra själva bakgrundsbilden i mitt liv. Jag vill ha nytt, nytt, nytt. Inte varje dag kanske, men med jämna mellanrum så vill jag förändra och byta fas. Att köpa grejer har egentligen inte så mycket med saken att göra. Det behöver inte vara så att det nya ska vara affärsnytt, att det inte har använts av mig förut. Det gör det samma. Men det måste ha "legat till sig" i något dunkelt förråd ett tag. Det här beteendet sträcker sig från den minsta skalan - när jag byter till rena sängkläder tar jag gärna ett bäddset från byrålådan istället för att tvätta upp det som var skitigt och använda igen. Till den lite större skalan - som att jag byter inredning i hemmet efter årstider. Jag har en outfit bestående av exempelvis gardiner, prydnadskuddar, dukar, pynt och så vidare till sommar, höst/vinter och jul. Det är en sjukt befriande känsla när man får packa undan den gamla outfiten till nästan gång och ta på den nya.
 
Den allra största skalan är så klart när jag flyttar. Jag har älskat att flytta! Det är ju ungefär den ultimata förnyelsen. Nästan hela processen är rolig. Allt förutom att packa ner och flyttstäda. Att packa upp är superkul. Det är som ett flera dagar långt party för mig. Jag kommer ihåg när jag flyttade till ettan jag bodde i innan huset. Då var det en sådan enorm lättnad att få flytta dit, och jag hade lagt sjukt mycket tid på att planera hur det skulle se ut, sälja halva bohaget och införskaffa vissa nya, noggrannt utvalda grejer.
 
Första natten i ettan
 
Några dagar senare. En nystart och början på vad som skulle visa sig bli en av mitt livs bästa höstar.
 
När vi flyttade hit till huset var det också en kick för mig, men på ett annat sätt. Vi var ju ändå mitt i en renoveringsprocess, och jag visste att det här stället inte med en gång skulle bli det fullständiga, harmoniska hem jag haft innan. Vi lyckades piffa till det ganska bra, men vi är ju fortfarande påväg mot den där känslan av att vara färdiga.
Därför är det så himla kul att det ligger mycket förändring och förnyelse framför mig nu. Bara att flytta ner sängen provisoriskt till biblioteket känns superkul. Och då ska vi ju inte tala om när vi får flytta tillbaka den till det sprillans nyrenoverade sovrummet igen!
 
Ett par dagar efter flytten hit. Vi hade lyckats piffa till vardagsrummet lite smått, men var ändå bara i början av resan.
 
Nu är jag färdigflyttad för ett bra tag. Här ska vi bo länge, och flyttar vi igen är det inte säkert att det blir längre än ett stenkast bort. Det känns också väldigt skönt faktiskt. Egentligen är jag lite mätt på att flytta nu. Jag skulle vilja ha en balans mellan det trygga och invanda, och det mer förnyelsebara. Ett gammalt, invant hem fast med gardinbyte några gånger om året? Kan bli bra.
 
1