Materialist javisst!

Det har hänt saker i oss båda under denna prövningarnas tid, men det framgår ju ganska väl här i bloggen. Ibland känns det som att vi har landat i ett nytt synsätt, men det tror jag inte att vi har. Det tror jag aldrig att vi gör. Under hela livet fortsätter man utvecklas och omformas, och tricket är nog att tillåta det. Surfa på vågen liksom.
 
Vi vill ha saker nu som vi fnös åt för ett år sedan. Jag kan tänka att, ack ja, vad visste vi väl då?
Men det är ju det som är själva grejen. Vi visste ju ingenting! Det var ju därför vi gjorde det här, för att ta reda på saker och ting. I den vision vi hade då så skulle vi så småningom kommit till någon djup insikt om att samhället är en illusion, att bekvämlighet är en ovana som man mår bättre utan, och att det finns en djup, själslig lycka i fattigdom, knappa resurser och vändande på varenda krona. Vi skulle gå omkring här som två förrymda tibetanska munkar, säga upp oss från jobben och meditera bland odlingarna och hönsen.
Alltså ja, nu drar jag saker och ting lite till sin spets här, men vi hade helt klart en önskan om att den personliga utvecklingen skulle gått åt det hållet istället. Vi hade nog till och med, innerst inne i våra djupaste, hemliga vrår, en personlig värdering om att det var bättre att leva så. Att man liksom var en bättre människa än alla andra. En mer värd människa.
Utåt sett var vi öppna för att utvecklas åt båda hållen, men så utvecklades vi plötsligt åt det håll vi inte tänkt oss.
 
Det som är viktigt just nu är att bara fortsätta åka med. Att inte ta över rodret och försöka styra. Att inte tänka att nu när vi ändå är inne på det här spåret är det lika bra att löpa hela linan ut och köra till fullo på det materialistiska konceptet. Kanske till och med en bostadsrätt i city? Ett radhus inne i stan? Varsin I-pad och telefoner av senaste modell. Skyhöga lån och fabriksnya bilar.
 
Vi är ju fortfarande vi. Vi har ju inte blivit nya personer. Om vi sätter oss ner och känner efter så vill vi ju fortfarande leva en fridfull tillvaro på landet exempelvis. Bara för att vi numera vill ha en TV betyder inte det att vi måste köpa allt. Vi vill ju inte bo i stan, vi vill bo på landet. Vi vill kanske inte bo i en sommarstuga med hundra år gammal standard, men vi vill bo i ett gammalt, själfullt hus. Vi kanske sneglar på ett lite modernare huskoncept, med stort, öppet kök, tak upp till nock och så vidare. Men vi vill fortfarande ha det mysigt och inbott, med loppisfynd och Morris-tapeter. Kanske köper vi ett soffbord på IKEA, men det betyder inte att vi måste slänga ut alla gamla möbler vi har. Vi vill ha pengar så att det räcker, men båda kanske inte måste jobba heltid. Jag erkänner glädjen i att ta en shoppingrunda ibland, men behöver inte handla mig fördärvad för det. Vi vill inte lägga ner tiden det innebär att vara självförsörjande, men fortfarande drömmer vi om att odla, och förvandla åkerlappen till en stor örtagård.
 
Allting handlar om att ta ett steg tillbaka och låta resan sköta sig själv. Att fortsätta reflektera, och hela tiden fortsätta lära sig.
 
Jag då.
Fortfarande samma person nu, men lite längre fram på livets väg.