Ljusning!

Saker och ting börjar verkligen se ljusare ut nu!
 
Våren är här, bara en sådan sak! Idag tände vi grillen i trädgården och grillade hamburgare till middag. Jag tänkte tillbaka på förra året när vi hade köpt det här stället och var här och renoverade och grillade precis hela tiden. Det var en bra tid.
Vi har inte eldat i vedspisen på några dagar. Idag sa också Alex till grannen att vedspisen verkligen varit räddningen i vinter, och det har han rätt i, men hans ord fick mig framför allt att inse att vintern inte längre är nu, utan något som passerat, som vi tänker tillbaka på.
Nästa vinter blir nog också tuff, men förhoppningsvis den sista tuffa vintern, och vi har ett helt halvår att njuta och ladda batterierna inför den. Nästa vinter ser vi nog också betydligt mer dramatiska förändringar här hemma. Det ska bli skönt och hoppfullt. Och vardagsrummet ska bli ett mysrum redan i höst. Så är det.
Vi har stora planer vill jag lova.
 
Med bröllopet är det fullt upp, men vi börjar reda upp i de största knutarna. Jag kommer nog inte kunna slappna av helt förrän dagen är här, men det börjar liksom kännas genomförbart.
 
 

Den positiva stressen

Hejsan!
 
Här knallar livet på, men just nu knallar det ganska fort. Det är för att jag har mitt lilla huvud knökafullt med tankar över allt som väntar i den ganska nära framtiden.
 
Nästa lördag är det högskoleprov igen. Jag pluggar så ögonen blöder och känner superstor press över att vara tvungen att utföra ett mirakel. Det är förvånansvärt nog matten som är det stora problemet, men inte på det sätt man skulle kunna tro. Jag har ju en bakgrund inom matematikens mysterier som före detta fysikstudent, så egentligen är inte uppgifterna några problem. Får jag ta mig an dem i lugn och ro löser jag dem utan större möda. Problemet är att det här med lugn och ro inte är något jag har tillgång till. Jag är för långsam, och när jag försöker lösa allt på den tid jag har på mig (cirka en minut per uppgift) så bara stressar jag ihop, mitt huvud låser sig och jag får hjärnsläpp. Visst, större delen uppgifter blir rätt, men det som är irriterande är att när jag sedan tar mig an de uppgifter jag fick fel på så har jag gjort sådana tankefel och slarvfel att min panna är helt öm av alla mina facepalms.
Förra gången var jag så långsam att jag inte hann statistiken och fick gissa större delen av den. Det tänker jag inte göra om. Statistiken är ju enkel, och bör ge många "gratispoäng".
Den verbala delen är inga problem. Jag ska plugga lite mer på ordens beståndsdelar, för det är tydligen ord och meningskomplettering som är mina "svagheter" där, men på både den svenska och engelska läsförståelsen fick jag typ alla rätt i höstas.
 
 
Den plats i mitt huvud som inte upptas av högskoleprov är fullproppad av bröllop. Med dryga två månader kvar till D-day så är det fullt upp. I fredags hade vi stormöte jag och Alex, med våra föräldrar som gärna vill vara med och arrangera hela det här kalaset. En hel del saker klarades upp men mycket återstår. Just nu är nog den stora frågan catering. När vi har fått ordning på det så ska budget spikas och helst gå ihop, och alla gästernas anmälningar ska in så att vi vet om vi har tagit oss lite eller mycket vatten över huvudet.
Alex måste ha något att ha på sig så han slipper gå i en potatissäck, och sedan finns det många detaljer som jag grottar ner mig i aningen för mycket. Typ, exakt vilket löshår ska jag köpa för optimal frisyr? Ska vigselringen ha en större sten i mitten eller bara några lika stora? Ska jag under klänningen ha underkläder som svarvar till figuren, eller ska jag köra på komfort och gå som jag av naturen är skapad? Klack på skorna eller inte klack på skorna (jag kan eventuellt ha köpt ett par skor av varje typ)?
 
 
Det börjar verkligen bli vår. I går hade vi första frukosten utomhus på trappen, och det följdes upp av årets första grillning. Vårdagjämningen är här och fåglarna sjunger så man blir yr. Tack och lov! Jag är inte den som ogillar vintern av princip, men den här vintern har varit kämpig. Nu väntar ljusare tider!

Materialist javisst!

Det har hänt saker i oss båda under denna prövningarnas tid, men det framgår ju ganska väl här i bloggen. Ibland känns det som att vi har landat i ett nytt synsätt, men det tror jag inte att vi har. Det tror jag aldrig att vi gör. Under hela livet fortsätter man utvecklas och omformas, och tricket är nog att tillåta det. Surfa på vågen liksom.
 
Vi vill ha saker nu som vi fnös åt för ett år sedan. Jag kan tänka att, ack ja, vad visste vi väl då?
Men det är ju det som är själva grejen. Vi visste ju ingenting! Det var ju därför vi gjorde det här, för att ta reda på saker och ting. I den vision vi hade då så skulle vi så småningom kommit till någon djup insikt om att samhället är en illusion, att bekvämlighet är en ovana som man mår bättre utan, och att det finns en djup, själslig lycka i fattigdom, knappa resurser och vändande på varenda krona. Vi skulle gå omkring här som två förrymda tibetanska munkar, säga upp oss från jobben och meditera bland odlingarna och hönsen.
Alltså ja, nu drar jag saker och ting lite till sin spets här, men vi hade helt klart en önskan om att den personliga utvecklingen skulle gått åt det hållet istället. Vi hade nog till och med, innerst inne i våra djupaste, hemliga vrår, en personlig värdering om att det var bättre att leva så. Att man liksom var en bättre människa än alla andra. En mer värd människa.
Utåt sett var vi öppna för att utvecklas åt båda hållen, men så utvecklades vi plötsligt åt det håll vi inte tänkt oss.
 
Det som är viktigt just nu är att bara fortsätta åka med. Att inte ta över rodret och försöka styra. Att inte tänka att nu när vi ändå är inne på det här spåret är det lika bra att löpa hela linan ut och köra till fullo på det materialistiska konceptet. Kanske till och med en bostadsrätt i city? Ett radhus inne i stan? Varsin I-pad och telefoner av senaste modell. Skyhöga lån och fabriksnya bilar.
 
Vi är ju fortfarande vi. Vi har ju inte blivit nya personer. Om vi sätter oss ner och känner efter så vill vi ju fortfarande leva en fridfull tillvaro på landet exempelvis. Bara för att vi numera vill ha en TV betyder inte det att vi måste köpa allt. Vi vill ju inte bo i stan, vi vill bo på landet. Vi vill kanske inte bo i en sommarstuga med hundra år gammal standard, men vi vill bo i ett gammalt, själfullt hus. Vi kanske sneglar på ett lite modernare huskoncept, med stort, öppet kök, tak upp till nock och så vidare. Men vi vill fortfarande ha det mysigt och inbott, med loppisfynd och Morris-tapeter. Kanske köper vi ett soffbord på IKEA, men det betyder inte att vi måste slänga ut alla gamla möbler vi har. Vi vill ha pengar så att det räcker, men båda kanske inte måste jobba heltid. Jag erkänner glädjen i att ta en shoppingrunda ibland, men behöver inte handla mig fördärvad för det. Vi vill inte lägga ner tiden det innebär att vara självförsörjande, men fortfarande drömmer vi om att odla, och förvandla åkerlappen till en stor örtagård.
 
Allting handlar om att ta ett steg tillbaka och låta resan sköta sig själv. Att fortsätta reflektera, och hela tiden fortsätta lära sig.
 
Jag då.
Fortfarande samma person nu, men lite längre fram på livets väg.