Ett ärligt inlägg

Jag funderar väldigt mycket just nu. Livet är inte helt på topp, jag är i en sorts dal, men det är inte en destruktiv dal utan en nödvändig sådan. En sådan dal man klättrar upp ur som en lite förändrad människa med mycket mer fokus. Det är nog därför jag inte bloggar varje dag, för jag lever liksom väldigt mycket inne i mitt eget huvud.
 
Jag har varit sjuk sedan 2012. Det har varit en tuff tid, och i början var jag till stor del sängliggande. Så fort jag ansträngde mig blev jag mycket sämre och jag lärde mig därför att lyssna på minsta signal från kroppen om att det tog emot. Jag förlorade en stor del av mitt självförtroende och min tillit till den egna förmågan.
Långsamt har jag blivit bättre, och det verkar nu som att borrelia har varit boven, men på grund av tvetydiga testresultat har vi inte kunnat konstatera det tillräckligt tidigt i processen.
Jag är inte bra än, jag är fortfarande sjuk, men numera klarar kroppen av att testa gränser på ett annat sätt. Jag får hjälp och jag orkar med livet igen.
 
Men hur går man vidare? Jag är inne i en rehabiliteringsprocess, men den är i högsta grad också psykisk. Att bygga upp självförtroendet igen. Jag försöker långsamt öka belastningen och kraven på mig själv. Jag har börjat rida i ett stall här i närheten, vilket jag inte gjort på många år, men saknat något enormt.
Jag har också börjat fundera över karriär. Att utbilda mig. Det är konstiga tankar när det så länge känts som en omöjlighet. Och så är det ju också det faktum att jag har förlorat fyra år som jag aldrig får tillbaka. Det är orättvist. Som kompensation hade jag kunnat tänka mig att fylla 27 fyra gånger till efter den gången som kommer nu, men så fungerar ju inte livet. Den utbildningen jag är sugen på är lång, och förhoppningsvis blir den ännu längre av mammaledigheter som jag får sticka emellan med för att livsplaneringen ska gå ihop. Det kommer dröja ett tag tills jag kan börja (vilket är rätt bra eftersom jag måste hinna skriva ett kick-ass resultat på högskoleprovet om jag ska ha en chans att komma in). Jag kommer vara en bra bit över 30 innan jag ens kommer ut i arbetslivet. Alex är klok. Han säger "och vad spelar det för roll?". Han har rätt. Det är bättre att få jobba med det man verkligen vill om än lite sent, än att traggla på med ett jobb man inte vill ha resten av livet. Ja, jag har ett jobb nu, men det är ett osocialt deltidsjobb med kass lön och inget som jag vill ha som huvudsyssla i framtiden. (Som bisyssla - gärna!)
Dessa tankar snurrar runt och runt, och jag pendlar mellan att tyngas av alla år det kommer ta, och överröstas av den där elaka inre rösten som säger att det aldrig kommer gå.
 
Det har dessutom varit en sommar då jag ändrat mina ideal en aning. Jag har insett att jag hade fel i mina mest extrema tankar. Jag flyttade hit för att testa vad begreppet bekvämlighet innebär för mig, och det vet jag lite mer om nu. Det betyder rätt mycket. Att ha ett hem som är en fristad och inte en arbetsplats. Nu är vi ju inte typerna som köper ett radhus i stan ändå, vi vill verkligen bo här på landet. Vi vill fortfarande odla och ha lite djur, vi gillar fortfarande äldre charm och ser stora poänger med att bevara och förbättra istället för att bara skaffa nytt, nytt, nytt. I den tron står jag väldigt fast. Men däremot är jag faktiskt rätt trött på att bo i en sommarstuga nu. Jag önskar så att jag hade ett trollspö, eller ett par miljoner på kontot, så att vi bara kunde fixa allt det där som vi vill fixa. Men allt har sin tid, så är det. Vi vet så himla mycket mer om vart vi strävar nu. Vi vet vilken nivå vi vill uppnå. Det är liksom bara att bita i det sura äpplet och börja jobba för det. Och när vi väl går i mål, wow.
 
Så ja, jag är inne i en ganska introvert, transformativ process nu. Jag ifrågasätter och utmanar mig själv hela tiden. Det tar på mig, det är jobbigt ibland, men som sagt nödvändigt. Man kan inte åka i nedförsbacke om man inte kämpar på i uppförsbacken först.