Intelligensrummet

I måndags kände vi för att mysa till det lite extra. Landa lite i hemmet efter helgen.
Alex köpte med pizzabottnar hem, och så bakade vi pizza i vedspisen.
 
 
Tanken var egentligen att vi skulle ha något sorts maraton med lättsmälta serier, men det blev bara ett avsnitt, sedan fastnade vi i renoverings- och inredningsprat. Jag har den stora turen att ha en partner som också är intresserad av inredning och gärna grottar ner sig i gardiner och tavelväggar. Igår var det dock mest en annan dröm han pratade om. Han är sugen på ett bibliotek, och vi har ett rum som vi använder mycket mindre än vi trodde från början. Rummet som vi kallat "matrummet", eller "finrummet". Där var vi har ett lite större matbord, och hade tänkt sitta och äta middag, ha bjudningar och sådant där. Dessvärre står det för det mesta oanvänt. Nu pratar vi om att så småningom göra om det till "intelligensrummet" istället. Det ska tapetseras om, förmodligen i någon jordig ton. Sedan ska där in bokhyllor längs halva rummet. Rejäla bokhyllor med en vitrinskåpsdel med glasdörrar, belysning och gott om plats för alla våra böcker och tidningar. Ett skrivbord och arkivskåp ska också få plats så att vi kan använda det som kontor, och mitt i rummet ska vår röda gosefåtölj med fotpall stå, riktad mot kakelugnen.
Som en sista touch ska det självklart upp gardiner, fönsterlampor och växter. Det kommer bli så himla bra. Det återstår bara att se när det hela kan bli av!
 
 
Klickbara inspobilder från Pinterest
This just may be my favorite "library" pin ever.  The colors are warm and earthy, love the wall color and equestrian art.  Everything literally glows.  Perfect.: I can picture myself climbing up the ladder to discover an old book that hasn't been read in years.:
The bookcases look fab in this room framing the tall windows. The stripy rug draws in the eye too and the colours are really understated ..... So lovely: Just imagine the things I could read in a pink chair under a purple lamp. #indeed #fancyman:
 

Paus och eftertanke

Vi har varit bortresta i helgen. Jobb för mig och nöje för Alex. Okej, det har varit en hel del nöje för mig också. Träffat sjukt trevligt folk, varit på galet rolig AW och bott på hotell.
 
Just det sistnämnda är viktigt i sammanhanget. Det var visserligen bara en natt, men åh vilken natt. Inte för att det var något speciellt egentligen, men det var en väldigt välbehövlig paus. Det känns lite som att jag har rensat upp mentalt i helgen. Fått lite ny energi och motivation. Jag är bara så in i bomben trött, men när jag har vilat lite till så.
 
 
Vi har haft det varmt. Vi har haft badrum. Kunnat bada badkar. Kunnat gå på toa utan att frysa sönder. Kunnat vrida på en kran för att få vatten istället för att promenera med vattendunkar. Tagit det lugnt. Landat. Pratat.
Vi har lite av en plan nu, men den är beroende av att ett par saker ska gå i lås. Om de gör det så kanske saker och ting går lite snabbare.
 
I går kom vi hem. Hotellrum i all ära, men inget slår landet. Att rulla fram på grusvägen utanför hemmet i tystnad under den gnistrande stjärnhimlen. När billyktorna gled över åkern bredvid stod där plötsligt en ståtlig råbock och tittade på oss. När vi kört ytterligare några meter brakade det till inifrån vår trädgård och två älgar lunkade förbi precis framför bilen. En enorm ko och en kalv, på väg hem från kvällens äppelfrosseri. De stannade ute på åkern och betraktade oss vaksamt. Vi vred lite på billyktorna för att se bättre. Ett sådant ögonblick som fryser fast i minnet. Att bo här är som att vara på safari, varje dag.
 
Vi är så förtjusta i det här stället. Här finns grunden för riktig livskvalitet. Här vill vi bo. Vi har hittat vår plats. Vi ska bara få ordning på "råtthålet" som jag med både kärlek och bitterhet kallar vårt vita hus för. Men det kommer, och det kommer bli bra.

Ett ärligt inlägg

Jag funderar väldigt mycket just nu. Livet är inte helt på topp, jag är i en sorts dal, men det är inte en destruktiv dal utan en nödvändig sådan. En sådan dal man klättrar upp ur som en lite förändrad människa med mycket mer fokus. Det är nog därför jag inte bloggar varje dag, för jag lever liksom väldigt mycket inne i mitt eget huvud.
 
Jag har varit sjuk sedan 2012. Det har varit en tuff tid, och i början var jag till stor del sängliggande. Så fort jag ansträngde mig blev jag mycket sämre och jag lärde mig därför att lyssna på minsta signal från kroppen om att det tog emot. Jag förlorade en stor del av mitt självförtroende och min tillit till den egna förmågan.
Långsamt har jag blivit bättre, och det verkar nu som att borrelia har varit boven, men på grund av tvetydiga testresultat har vi inte kunnat konstatera det tillräckligt tidigt i processen.
Jag är inte bra än, jag är fortfarande sjuk, men numera klarar kroppen av att testa gränser på ett annat sätt. Jag får hjälp och jag orkar med livet igen.
 
Men hur går man vidare? Jag är inne i en rehabiliteringsprocess, men den är i högsta grad också psykisk. Att bygga upp självförtroendet igen. Jag försöker långsamt öka belastningen och kraven på mig själv. Jag har börjat rida i ett stall här i närheten, vilket jag inte gjort på många år, men saknat något enormt.
Jag har också börjat fundera över karriär. Att utbilda mig. Det är konstiga tankar när det så länge känts som en omöjlighet. Och så är det ju också det faktum att jag har förlorat fyra år som jag aldrig får tillbaka. Det är orättvist. Som kompensation hade jag kunnat tänka mig att fylla 27 fyra gånger till efter den gången som kommer nu, men så fungerar ju inte livet. Den utbildningen jag är sugen på är lång, och förhoppningsvis blir den ännu längre av mammaledigheter som jag får sticka emellan med för att livsplaneringen ska gå ihop. Det kommer dröja ett tag tills jag kan börja (vilket är rätt bra eftersom jag måste hinna skriva ett kick-ass resultat på högskoleprovet om jag ska ha en chans att komma in). Jag kommer vara en bra bit över 30 innan jag ens kommer ut i arbetslivet. Alex är klok. Han säger "och vad spelar det för roll?". Han har rätt. Det är bättre att få jobba med det man verkligen vill om än lite sent, än att traggla på med ett jobb man inte vill ha resten av livet. Ja, jag har ett jobb nu, men det är ett osocialt deltidsjobb med kass lön och inget som jag vill ha som huvudsyssla i framtiden. (Som bisyssla - gärna!)
Dessa tankar snurrar runt och runt, och jag pendlar mellan att tyngas av alla år det kommer ta, och överröstas av den där elaka inre rösten som säger att det aldrig kommer gå.
 
Det har dessutom varit en sommar då jag ändrat mina ideal en aning. Jag har insett att jag hade fel i mina mest extrema tankar. Jag flyttade hit för att testa vad begreppet bekvämlighet innebär för mig, och det vet jag lite mer om nu. Det betyder rätt mycket. Att ha ett hem som är en fristad och inte en arbetsplats. Nu är vi ju inte typerna som köper ett radhus i stan ändå, vi vill verkligen bo här på landet. Vi vill fortfarande odla och ha lite djur, vi gillar fortfarande äldre charm och ser stora poänger med att bevara och förbättra istället för att bara skaffa nytt, nytt, nytt. I den tron står jag väldigt fast. Men däremot är jag faktiskt rätt trött på att bo i en sommarstuga nu. Jag önskar så att jag hade ett trollspö, eller ett par miljoner på kontot, så att vi bara kunde fixa allt det där som vi vill fixa. Men allt har sin tid, så är det. Vi vet så himla mycket mer om vart vi strävar nu. Vi vet vilken nivå vi vill uppnå. Det är liksom bara att bita i det sura äpplet och börja jobba för det. Och när vi väl går i mål, wow.
 
Så ja, jag är inne i en ganska introvert, transformativ process nu. Jag ifrågasätter och utmanar mig själv hela tiden. Det tar på mig, det är jobbigt ibland, men som sagt nödvändigt. Man kan inte åka i nedförsbacke om man inte kämpar på i uppförsbacken först.