Födseln av ett öga

Rubriken låter ganska goreig, det ser jag, men det är ingen skräckfilmssynopsis vi ska prata om nu, utan den rent bildliga födseln av mitt inredningsöga.
Jag skulle inte påstå att jag är någon inredningstalang, men jag tycker att det är hemskt kul, har hittat stilen jag trivs i, och lärt mig se hur jag kan få fram den. Så har det inte alltid varit.
 
De första knappt 20 åren kan vi ta oss igenom snabbt. När jag var liten var det rosa tapeter, blommigt och spets som gällde. Jag var en fullfjädrad prinsessa när det gällde kläder och inredning och det första flickrum jag var gammal nog att påverka utseendet av var en sockersöt dröm. Detta var dock mina enda prinsessområden. I övrigt tyckte jag om att smutsa ner mig, äta konstiga saker och slåss med grannpojken.
När jag blev äldre försvann prinsesstilen och ersattes ofta av grönt i olika nyanser och naturinspirerat. Så småningom började jag inse hur kul det var och påverkade mer och mer.
 
 
När jag var 15 flyttade vi till ett nytt hus, och jag fick inreda mitt nya rum i mjuka beiga och vita toner. Det blev rätt mysigt faktiskt.
 
När jag var 18 flyttade jag hemifrån. Mina föräldrar är inte särskilt intresserade av att inreda men desto mer glada i lackad furu och i övrigt otippade kombinationer, så jag hade vid denna tid ett starkt behov av avskalat och stilrent. Det i kombination med liten budget och tillgång till IKEA blev inte särskilt lyckat. Det mesta gick i vitt och björkfanér, och jag hade fler än en produkt ur den beundransvärt tråkiga serien LACK. Gardinerna jag hade var den tidens nya svarta, panellängder. Inte i snygga lager, utan en ynklig stackars tygbit i varje hörn. Självklart från stadens fyndbutik. Jag hade stora problem med den lägenheten. Den kändes så himla omysig, men jag lyckades inte lista ut varför. "Om jag bara köper lite nya kuddar blir det nog bra", tänkte jag men det funkade aldrig.
 
Det blev dock så att jag bestämde mig för att flytta till en mindre och billigare lägenhet, och i samband med det började jag hitta ut ur IKEA-träsket och tillbaka till mig själv. (Alltså inget ont om IKEA. Jag älskar den butiken och det finns mycket fina grejer, men om man handlar i inredningsblindo och med fel kriterier som jag gjorde blir det lätt fel.)
I min nya lägenhet skulle temat vara skogen. Det var en hyresrätt så de ljusa tapeterna fick jag stå ut med, men detaljerna satt så mycket bättre och eftersom lägenheten var mindre blev det inte så mycket tom yta. Här trivdes jag bättre.
 
Klicka för att stänga bilden
dsc00195 (MMS)
 
Efter den lägenheten (som jag fortfarande saknar) kom en period med boende i studentrum och därefter kringflyttande mellan olika kompisars lägenheter, men det hoppar vi över. Hösten 2011 köpte jag min första bostadsrätt. En radhuslägenhet i tre plan med uteplats och liten trädgård. Här skulle inredas minsann!
Lägenheten var inte helt åt skogen när jag flyttade in, men jag ville ändå göra den till min. Jag hade tappat bort mig själv lite inredningsmässigt i mitt kringflyttande, och resultatet i den där stora lägenheten blev stillöst, tomt och helt i avsaknad av röd tråd. Jag tog många konstiga beslut som involverade flera hinkar vit färg och fula möbler av dålig kvalitet från en affär med ett namn som rimmar på kysk.
Jag var lite väl ambitiös i början men när jag lugnade ner mig och bodde in mig i ett par år blev det bättre. Det var en bra lägenhet men den där trivselkänslan infann sig riktigt aldrig och jag gick mest och funderade på hur man skulle göra om den.
 
 
Så var det dags att flytta igen. Jag behövde återigen något mindre och billigare, och det blev en harmonisk och välplanerad stor etta med utsikt mot en skogsbacke. Nu hade jag kommit underfund med mig själv lite mer, och utgick från det när jag inredde. Den lägenheten blev som min kandidatexamen i inredning. Jag växte otroligt mycket i min egen smak, lärde mig mer och mer att gå utanför ramarna och fokusera på vad jag själv gillade utan att i panik luta mig på alla andra och försökta matcha allt. Jag tror att det hade med mognad att göra. När jag flyttade därifrån var jag väldigt nöjd med hur lägenheten var inredd. För första gången kände jag att jag kanske började få kläm på det där med att göra ett hem till ett hem.
 
 
Nu bor jag ju i huset och det är inte längre bara jag som bestämmer hur mitt hem ska se ut. Jag har med mig känslan från min senaste lägenhet, men skillnaden är att jag vågar gå hela vägen och tänka outside the box. Typ som att äntligen gå ifrån de där ljusa väggarna som jag egentligen inte alls gillar och sätta upp galna Morris-tapeter istället. Alex får mig att tänka tankar som är utanför min comfort-zone, men som jag sedan inser att jag kan utveckla till något riktigt bra. Jag har insett att jag inte gillar "ljust och fräscht" utan mer "murrigt och ombonat". Jag har insett att jag älskar kombinationen antikt, retro och modernt. Jag har insett att jag har en stor svaghet för 70-talsdetaljer och mönster. Huset är bara påbörjat inredningsmässigt, men jag känner att jag är på helt rätt spår. Om bara ett år eller två kommer det kännas mycket mer komplett.
 
 
Jag har äntligen fått ett sådant där inredningsöga, och äntligen känner jag att det jag gör blir bra. Att jag trivs och bygger något långvarigt. Mitt öga är fortfarande oslipat, men jag planerar att träna det under hela resten av mitt liv.