Slåttergille i Gökshult

Idag är det kallt och regnigt igen så då tänkte jag passa på att tänka tillbaka på lite finare dagar, närmare bestämt för ett par helger sedan då vi packade bilen full med liar, sängkläder, kompis och badkläder och for till våra vänner för att vara med på slåttergille.
 
Slåtter går alltså ut på att skaffa hö. Man skaffar hö genom att ha en slåtteräng och slå den med lie.
Slåtteräng är den egentliga ängen. En plats som är näringsfattig, där ett myller av ängsväxter trivs och frodas. Faktiskt finns det väldigt få riktiga ängar kvar i Sverige, och därför är det viktigt att bevara de som finns. Slåtterhö är också väldigt bra för djuren att äta.
 
Hur som helst så anlände vi till Gökshult på förmiddagen. Jag hade aldrig slagit med lie förut, så jag fick en liten snabbkurs, efter det var det bara att sätta igång. En stor yta skulle slås, men som tur var så var vi några stycken. Det var perfekt väder. Inte kallt eller regnigt, men inte heller gassande sol, utan en mjukt pärlgrå himmel.
 
 
Med jämna mellanrum tog vi pauser för kaffe och prat.
 
 
Vi befann oss i en smålandsidyll.
 
 
När ängen var slagen skulle gräset krattas ihop till strängar som fick ligga och torka ett par dagar, därefter skulle det volmas.
Under tiden som höet hänger där och torkar, samt när man transporterar det så släpper det ifrån sig en massor av frön som blir grunden till nästa års slåtteräng. I vinter blir det mat åt hungriga och lyckliga djur. Lyckliga - för de får den allra bästa mat som finns.
 
När vi var färdiga åkte vi och badade. Det var premiärdoppet för vår del och det var underbart att skrubba sig ren trots att det vid det laget hade börjat regna lite.
Sedan väntades det grillbuffé och After Slått halva natten!
 
 
Dagen efter vaknade vi upp i en annan säng än vår. Det blev långfrukost och raljerande om världsordningen, självförsörjning, att leva offgrid och vad man skulle göra om samhället kollapsade. Därefter återgick nördarna i sällskapet till att prata om slåtter.
Efter att de pratat i en timme om bästa sättet att knacka en lie bestämde vi oss för att gå en promenad.
Förbi hässjor och gamla träd.
 
 
Vi kom tillslut fram till Pålsbo ängar, som är ett naturreservat där man bevarat den gamla slåtterängen och dess flora. Vi såg många spännande växtarter och insekter som frodas där. Slåtternördarna i sällskapet är konsekvent nog också biologinördar så man fick lära sig ett och annat på vägen.

 
Vi avslutade vid värdparets odling av honungsfacelia. En växt som är lite extra bra och attraktiv för pollinatörer. Här odlas den dels för att gynna det vilda livet, men också för att värden är biodlare. Det kryllade verkligen av bin, humlor, getingar och allt möjligt annat. Säkert 2-3 insekter per blomma. Tydligen kan man få ut väldigt mycket honung från ett sådant här fält och det är ju dessutom väldigt vackert, så jag är inne på att själv så upp en yta med honungsfacelia nästa år, trots att vi ännu inte har egna bin. Det är verkligen hög tid att hjälpa pollinatörerna, för de har det tufft i dessa tider.
 
 
Sedan var det dags att åka hem, trötta, nöjda och fulla av inspiration för kommande års slåtter, samt fruktansvärt sugna på en egen slåtteräng i framtiden.

Vardag igen

Hejsan!
 
Det har varit en superfin semester, men nu börjar vardagsrutinerna smyga sig på. Alex började jobba igen i måndags och kastades rätt in i ett projekt som gör att han jobbar över varje dag. Välkommen till verkligheten liksom.
Själv har jag en stor deadline snart, så jag jobbar på här hemma för fulla muggar.
Mitt i allt är det svårt att hitta tid till att göra det nödvändiga med husen. Vi har börjat måla det röda och hoppas bli klara i sommar. Sedan finns det ju de där andra nödvändigheterna som måste fixas till i höst, och de hänger lite som en tyngd på axlarna, men jag försöker påminna mig själv om att det bara är juli än och det är långt kvar innan det blir kallt.
 
Trots allt är jag lite peppad på höst och vinter. Det ska bli spännande att se hemmet i andra kläder, och att se hur bladen på träden gulnar. Det kommer nog vara väldigt vackert här om ett par-tre månader. Jag har sökt in till lite universitetskurser på distans i höst och hoppas att jag kommer in på något, men det är lite osäkert eftersom det var sen anmälan och jag i princip står sist i kön. Men det vore kul att plugga igen, jag har saknat det.
 
Vi brainstormar också en del om bröllopet, och jag ägnar en del av nattens mörka timmar åt pinterest. Någon dag här framöver ska jag berätta om vår vision, men det är fortfarande mycket som ska bestämmas och gå i lås innan man kan börja med seriös planering. Först och främst datum. Nåväl, det är ett väldigt angenämt problem.
 
 

Jag sa JA!

Hej på er! Det har varit tyst här några dagar, och självklart beror det delvis på semester etc. men en annan sak har hänt också som tagit mycket fokus. En väldigt bra sak.
Det är nämligen så att...
 
Alex friade till mig i lördags!
 
Jag ska berätta allt.
 
Som vanligt låg jag och drog mig i sängen på förmiddagen. Han kom upp och pussade lite på mig och sade något om att han skulle åka bort till det andra huset och hämta någon pryl. Fine, tänkte jag och slumrade vidare.
En stund senare hade jag gått upp och satt ute på verandatrappan med en kopp kaffe när Alex kom hem.
Han var konstig. På samma gång lite besvärad och väldigt kärleksfull. Han kramades, pussades och pratade om hur mycket jag betydde för honom, och jag märkte att det var något.
Så plötsligt sade han att det var lika bra att han talade om vad det var. Tog sats. Och frågade om jag ville gifta mig med honom.
Det stod liksom stilla i huvudet, men några sekunder senare när verkligheten kommit ikapp svarade jag ja!
Det visade sig att han haft stora och långvariga problem med att välja ringar ("jag kan ju inte ens välja chips till fredagsmyset"), så han hade inga med sig, men det gjorde ju inte oss något. Vi tittade på klockan. En halvtimme till guldsmedsbutiken stängde (han hade varit där tidigare och rekat) och vi har två mil in till stan. En mikrosekund senare satt vi i bilen och gasade för fulla muggar.
Med andan i halsen ramlade vi in i butiken, och butiksbiträdet plockade fram ringarna från under disken så fort han såg oss i dörren. Han var mycket trevlig och tillmötesgående och förklarade att den där stängningstiden mer var en riktlinje. Trots allt tog det inte lång tid innan vi hittade rätt. Jag är väldigt effektiv i mina val och går på magkänsla.
 
Vi åkte hem igen med ringar (identiska låneringar, de riktiga kommer på torsdag), bubbel, jordgubbar och pirr i magen. Vi hade bestämt oss för att vänta till kvällen med att ta på oss ringarna, så då åkte vi upp till en gammal slottsruin ovanför en sjö, klättrade upp på muren och firade under högtidliga former.
 
 
 
Jag är så otroligt glad. Det finns ingen människa i hela universum som jag hellre skulle dela livet med, och känslorna för Alex blir större och djupare för varje dag.
Nästa steg i vår resa tillsammans blir ett bröllop, och som det ser ut nu planerar vi faktiskt att slå till redan om ett år, nästa sommar. Därför finns det nu en ny kategori här på bloggen. Jag lovar att ni ska få följa med på vägen!